Kort svar: i augusti 2025 publicerade Riksförbundet Attention, Sveriges största organisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF), “Attentions skolrapport 2025”, baserad på en enkät med fler än 2 800 vårdnadshavare som genomfördes i månadsskiftet april/maj 2025. Det är en medlemsenkät, så den speglar vad familjer rapporterar snarare än officiell statistik, men bilden den målar är dyster och samstämmig: de flesta av eleverna i enkäten har skolfrånvaro kopplat till sin diagnos, en tredjedel av familjerna räknade med uteblivna betyg i kärnämnena, och stödet kommer ofta ett år för sent eller aldrig.
Vad enkäten fann
Det här är siffrorna Attention publicerade, alla självrapporterade av vårdnadshavare:
- 77 procent har frånvaro kopplat till sin NPF (en siffra som inkluderar anpassad studiegång, ett formellt minskat schema).
- 36 procent av vårdnadshavarna var säkra på, vid tidpunkten för enkäten i maj, att barnet inte skulle få betyg i kärnämnena.
- 10 procent av eleverna får inte stöd eller anpassning alls, trots behov.
- 41 procent av eleverna har väntat i ett år eller längre på en insats eller stöd.
- 32 procent av eleverna känner sig otrygga i skolan.
- 83 procent av eleverna har fysisk eller psykisk ohälsa kopplat till skolan.
Attention beskriver också skalan rakt på sak: i snitt går tre barn med NPF i varje klass. Det här är inte ett sällsynt undantag som en skola möter en gång per decennium. Det är en grupp som finns i nästan varje klassrum i landet.
Varför en familjeenkät betyder något vid sidan av de officiella siffrorna
Den här bloggen citerar oftast Skolverket, Skolinspektionen och riksdagens egna rapporter, och av goda skäl: de är den officiella dokumentationen. En vårdnadshavarenkät från en intresseorganisation är en annan sorts underlag. Familjer som svarar är mer benägna att vara familjer som redan kämpar, så procenttalen beskriver Attentions respondenter, inte ett slumpmässigt urval av alla elever med NPF i Sverige.
Den reservationen gör inte enkäten mindre användbar. Den gör den till en annan lins på samma problem. De officiella siffrorna säger att ungefär en av tre elever med NPF lämnar årskurs 9 utan behörighet att fortsätta; familjeenkäten säger vad det ser ut som från köksbordet, ett år innan betygen ens är satta, när en förälder redan vet att barnet inte kommer att klara det och stödet fortfarande inte har kommit. När erfarenhetsdatan och den officiella datan pekar åt samma håll handlar det inte längre om tolkning.
Mönstret den bekräftar
Enkäten stämmer med det de officiella siffrorna redan visar. Stöd ransoneras och är långsamt, och det når vissa elever långt mindre tillförlitligt än andra. Flickor i synnerhet upptäcks och får särskilt stöd senare och mer sällan, och många elever som uppenbart behöver hjälp fastnar bakom idén att stöd kräver en färdig diagnos, vilket lagen aldrig säger. De 41 procent som väntat ett år eller mer, och de 10 procent som inte fick något alls, är precis det misslyckande lagen ska förhindra.
Attentions ordförande Eric Donell uttryckte poängen rakt: “Det här är inte frågan om individuella misslyckanden. Det är ett systemfel när så många elever inte får de anpassningar och det stöd de behöver och har rätt till.”
Var det här hör ihop med arbetet
Gapet enkäten mäter är ett gap i kapacitet och timing: skolor som vill väl men inte kan se varje elev tillräckligt tidigt, eller agera tillräckligt snabbt, innan frånvaron sätter in. Det är precis det problem Nuro är byggt för. Att se varje elevs behov från början, anpassa materialet efter hur de lär sig, och lyfta fram de tidiga varningssignalerna medan det fortfarande finns tid att agera är hur en skola stänger den ettåriga väntan familjerna beskriver. Rätten till stöd finns redan. Enkäten är ytterligare en redogörelse för hur ofta den inte når barnet i tid.