Kort svar: när en svensk skola inte ger en elev med en funktionsnedsättning de skäliga anpassningar de behöver för att komma åt sin utbildning, brister den inte bara i sin skyldighet enligt skollagen. Den kan också göra sig skyldig till olaglig diskriminering enligt diskrimineringslagen, en särskild form som kallas bristande tillgänglighet. Det är ett rättsligt fel med en prislapp, och i mars 2026 betalade en kommun 220 000 kronor för en enda elev.
Vad bristande tillgänglighet betyder
Sedan 1 januari 2015 är “bristande tillgänglighet” en av de erkända formerna av diskriminering i diskrimineringslagen (2008:567), införd genom proposition 2013/14:198. Tanken är enkel: en person med en funktionsnedsättning diskrimineras när hen missgynnas genom att en verksamhet inte vidtar skäliga åtgärder för att ge hen tillgång på lika villkor som andra.
För en skola betyder det att skyldigheten inte är uppfylld genom att behandla varje elev likadant. Om en elevs funktionsnedsättning gör att hen inte kan ta del av undervisningen så som den ges, förväntas skolan göra de skäliga anpassningar som stänger gapet. När den inte gör det, och eleven missgynnas till följd, är det diskriminering i juridisk mening, med Diskrimineringsombudsmannen (DO) som tillsynsmyndighet. Det ligger vid sidan av, och kompletterar, den pedagogiska tillgänglighetsskyldighet som SPSM beskriver.
Fallet i Trollhättan
I mars 2026 slog DO fast att Trollhättans stad brutit mot diskrimineringslagen genom bristande tillgänglighet gentemot en elev med autism, adhd, språkstörning och epilepsi. Enligt Riksförbundet Attention och lokaltidningen TTELA hade eleven under sex år inte fått det stöd och de anpassningar som skolan enligt lag är skyldig att ge, och bristerna var så stora att eleven gick miste om stora delar av sin utbildning.
Kommunen erkände att det funnits allvarliga brister i skolans arbete och valde att avsluta tvisten genom en förlikning, och betalade 220 000 kronor i diskrimineringsersättning. Det var inte en domstolsdom, men det är en konkret och färsk markör för vad det här benet av lagen kan kosta. Attentions ordförande Eric Donell kommenterade: “Det här fallet är allvarligt, men tyvärr inte förvånande för oss i Attention.”
Två ben av samma skyldighet
För en skolledare är det användbara sättet att läsa det här att samma brist kan vara fel två gånger om. Skollagen anger skyldigheten att kartlägga en elevs behov och ge extra anpassningar och särskilt stöd. Diskrimineringslagen gör sedan underlåtenheten att göra skäliga anpassningar till en diskrimineringshandling med sin egen påföljd. En elev och familj kan driva skollagsvägen genom skolan, huvudmannen och Skolinspektionen, och separat driva diskrimineringsvägen genom DO. Den regelefterlevnadsrisk en skola bär när stödet inte når barnet är alltså inte abstrakt. Den har nu fått ett pris.
Det är också därför familjer i allt högre grad känner till sina möjligheter. En förälder vars barn inte får det stöd det behöver är inte hänvisad till att be skolan snällt. Rätten till en utbildning finns i lag; diskrimineringsvägen är ett av sätten den upprätthålls på när den vanliga stödprocessen brister.
Var det här hör ihop med arbetet
Lärdomen av ett fall som Trollhättans är inte att skolor handlar i ond tro. Kommunen som betalade hade inte för avsikt att svika ett barn i sex år. Bristen handlade om kapacitet och uppföljning: ett stödbehov som var känt, och stöd som aldrig tillförlitligt kom fram. Det är precis det gap Nuro är byggt för att stänga. Att se varje elevs behov från början, anpassa materialet efter hur de lär sig, och hålla en tydlig dokumentation av det stöd som faktiskt getts är hur en skola säkerställer att de anpassningar lagen kräver är verkliga, pågående och dokumenterade, i stället för något en familj måste processa sig till.
Källor
- Riksförbundet Attention, “Elev med NPF får ersättning för bristande tillgänglighet” (10 juli 2026)
- TTELA, “Trollhättans stad betalar 220 000 kronor efter sex års diskriminering av elev”
- DO, Diskrimineringslagen (2008:567)
- Proposition 2013/14:198, “Bristande tillgänglighet som en form av diskriminering”