I mars 2026 publicerade riksdagens utbildningsutskott en uppföljande rapport om hur elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF, alltså adhd, autism och närliggande profiler) faktiskt klarar skolan. Den är värd att läsa, eftersom den flyttar samtalet från intryck till siffror.
Den viktigaste siffran: läsåret 2023/24 var det bara 62,4 procent av eleverna med NPF som nådde behörighetskraven till ett yrkesprogram. Bland elever utan NPF var siffran 87,2 procent. Det är ett glapp på nästan 25 procentenheter, i ett land vars skollag lovar varje elev det stöd den behöver för att nå målen med sin utbildning.
Vad rapporten visar
Rapporten (2025/26:RFR13) togs fram av utbildningsutskottets grupp för uppföljning och utvärdering. Några av dess siffror, för läsåret 2023/24:
- Behörighet. 62,4 procent av eleverna med NPF blev behöriga till yrkesprogram, mot 87,2 procent av eleverna utan NPF.
- Matematik. 31,4 procent av eleverna med NPF saknade godkänt betyg i matematik, mot 9,5 procent av övriga elever.
- Meritvärde. Elever med NPF hade i genomsnitt ett meritvärde på 169,6 poäng; elever utan NPF hade 237,3.
- Särskilt stöd. 44,5 procent av eleverna med NPF fick särskilt stöd någon gång i årskurs 7 till 9, jämfört med 8,1 procent av eleverna utan NPF.
Utskottets egen slutsats är rakt på sak: den svenska skolan klarar inte det kompensatoriska uppdraget, alltså att uppväga skillnader i elevers förutsättningar, när det gäller elever med NPF.
Stödparadoxen, läst noga
En siffra i rapporten är lätt att misstolka, så den är värd att stanna upp vid. Bland elever med NPF som fick särskilt stöd under högstadiet nådde 45 procent behörighet till yrkesprogram. Bland elever med NPF som inte fick särskilt stöd var det 83 procent.
Vid en snabb blick ser det ut som att stödet gör saken värre. Det gör det inte. Särskilt stöd riktas till de elever som redan kämpar mest, så gruppen som får det startar från ett svårare läge. Rätt sätt att läsa siffran är tvärtom: när formellt särskilt stöd väl är på plats har eleven ofta redan hamnat långt efter. Stödet är verkligt, men det tenderar att komma sent, som ett svar på ett problem snarare än ett sätt att förebygga det.
Det är den tajmingen som är värd att åtgärda.
Varför det spelar roll
Rapporten gör också en poäng som är lätt att missa bakom den dystra statistiken: det går att bygga undervisning som låter elever med NPF lyckas. Glappet är ingen naturlag. Det är avståndet mellan vad skollagen kräver och vad en överbelastad lärare faktiskt hinner ge trettio olika elever samtidigt.
Det är i det avståndet eleverna glider undan, och det är glappet vi återkommer till. En lärare som tror fullt och fast på inkluderande undervisning får ändå inte fler timmar på dygnet. Anpassat material, levererat tidigt och som standard snarare än efter att en elev redan halkat efter, är ett kapacitetsproblem innan det är något annat.
Nuro finns för att sluta just det glappet: att göra anpassat, skollagsförankrat stöd till något en skola kan ge varje neurodivergent elev från början, utan att be en lärare bygga trettio versioner av varje lektion för hand. Riksdagens rapport är en mätning av problemet. Arbetet är att få nästa mätning att se annorlunda ut.